Alla känner väl ibland att allt man gör blir fel? När man tänker att man ska kunna göra allt så alla blir nöjda? Man försöker o försöker men det blir bakslag efter bakslag o man får en känsla att man är totalt jävla misslyckad o som om människorna runt omkring en önskar att man inte ens fanns.
Jag är ingen superkvinna o kommer aldrig o bli det heller, MEN jag försöker alltid göra mitt bästa..

Jag har nån slags förmåga o aldrig kunna ge folk vad dom behöver..vet inte om folk alltid krävt mkt av mig elr om jag bara helt enkelt är oduglig.

om ni sitter nu o tänker att detta är ett tycka synd om mig själv inlägg så sluta genast läs..jah måste bara skriva av mig lite!! av hur jag känner o tkr o tänker.

Idag har jag sån fruktansvärd huvudvärk att jag sitter o tjurar..har aldrig haft sån här värk för den sitter mee i pannan ned not näsan och det bara ilar..

jag är den jag är men man kan alltid försöka bli bättre på saker o ting..men när jag försöker sjunker jag bara ännu mer ned för det blir aldrig uppmärksammat o samtdigt gör man ett annat fel istället som blir uppmärksammat.
När det borde va tvärtom.

Den jag kan göra nöjd är faktist min dotter Ronja och det är genom ge henne mat,tutte o närhet..ja så alltså ger jag henne det även om jag glömmer bort mig själv en stund.
Jag tkr det är okej för det är bara nu ett tag hon kmr vara sådär med närheten osv.

kort o gott så för tillfället mår jag inge vidare bra, samt mens på det..o alla hormoner o aah..det är en känslokrock i mig..vet varken in elr ut..
jag älskar min familj iaf!! den saken är säker.